Grattis Skellefteå till en härligt ljummen festivalkväll. Fredagen på Stadsfesten bjuder på både härlig sommarkänsla och variationsrik musikunderhållning där fem farbröder från Upplands Väsby imponerar stort.

Vid stora scenen drar Amanda Jenssen rejäl publik. Ett stenkast därifrån, ja, knappt det, äntrar pojkvännen Dennis Lyxzén scenen med sitt svenskspråkiga band Invasionen i ett tält inför 30-talet nyfikna. Han konstater att bandet nyligen spelade precis samtidigt som Jay-Z på Peace and love, men att han "inte trodde att det skulle vara Amanda Jenssen som skulle knäcka oss helt".
Invasionen är ett bra punkigt rockband som larmar utan att göra sig till. Jag gillar luftigheten i Deportees-översättningen "Under gatan en strand" och det översköljande omedelbara i "Får aldrig tro". Budskapet finns i texterna och förstärks av inlevelsen. Någon hård och svår attityd behöver inte Lyxzén. Mellan de häftiga kickarna och hoppen bjuder han på ett hjärtligt mellansnack med stor självdistans. Det är rent rörande uppriktighet när han berättar att "hä ä? så satans kul å? spela musik" oavsett publikens storlek.
Det är så bra att jag köper en tischa efteråt. Fler borde ha tagit chansen att få höra fyra "antihöger-punkare från Umeå".

Lika kul är inte Name the pet. Hanna Brandén, som hon egentligen heter, känns ruggigt malplacerad i tältet och det jag gillade på den hajpade debutplattan blir snarare en dimension fattigare än tvärt om. I en tajt, mörk klubb och med en påkostad ljussättning hade det säkert kunnat funka, men i ett blekt norrländskt kvällsljus inför liten publik blir närhetskänslan noll och Brandéns begränsningar som sångerska tydlig. Tyvärr, för jag uppskattar låtar som "Sunshine" med sitt fräcka "Name the pet and let it go"-mantra, den smittande "On the radio" och stunsen i "In & out".
Mellan de kaxiga låtarna ger hon ett nästan generat intryck över den respons hon trots allt får av ett litet gäng vid staketet. Charmfaktor, men det räcker inte för att hjälpa upp den här märkliga och platta tillställningen.

"I?ve got anything but a broken soul" sjunger Joey Tempest i Europes självbiografiska låt "The beast". Det känns talande. Jag häpnar över den integritet och värdighet med vilken den fullt intakta laguppställningen från "The final countdown" har åldrats sedan återföreningen. Fjärran från de frisyrer och det årtionde som alltid ska nämnas i samma andetag som gruppnamnet visar Europe vilken högkvalitativ hårdrockakt de är, med imponerande tyngd och bett.
Nya "No stone unturned" är ett standardnummer av den typ som Joey Tempest vevar ihop till eftermiddagstéet hemma i London och "Sign of the times" känns verkligen gammal och trött den här kvällen, men i övrigt är det imponerande när Europe bjuder på klassiker som "Let the good times rock", "Cherokee" och, äntligen, en riktig version av "Carrie". Hur de lyckas få "The final countdown" att låta angelägen 2010 är ett mysterium i sig.
Tempest är en starkt lysande stjärna än i dag. Rösten är rå på ett behagligt sätt, utstrålningen enorm och han verkar älska varje sekund med kompisarna i bandet. John Norum bjuder på sedvanligt smakfullt gitarrspel med självklar pondus och orubblig melodikänsla.

Europe bjuder på hitsen, men utöver dem är det nästan uteslutande den hårdare, tyngre och, tja, bättre sidan som visas upp, en skicklig balansgång. Väsbys stoltheter har förstått att "Love is not the enemy" är en av de bästa låtarna på senare år och det fullvuxna riffandet i "Start from the dark" får byxbenen att fladdra och undertecknad att kippa efter andan inför vad som förmodligen blir det starkaste livenumret när konsertåret 2010 summeras. Sanslöst bra och bandet ger sig även på sin tuffaste låt någonsin, "Scream of anger" till min stora belåtenhet. Jag är part i målet, men jag önskar att alla rockvänner som tror sig tycka att Europe är ett "wimpy" band skulle få uppleva det här.

Skellefteåfansen möter med kärlek och det blir ett härligt drag, även i de mindre kända, hårda karamellerna. Finns några tvivlare kvar på slutet torde de blåsa iväg när Tempest räknar in "Rock the night" med orden "one, two, fuck, you ..." och en själaglad reporter delar allsången med en, till synes, mycket nöjd publik.

Plats: Stadsfesten, Skellefteå