Ja, jag erkänner direkt! Jag är i själ och hjärta en soffpotatis, en sådan där rund sak som man hittar på just soffor. Oftast liggande i ryggläge med en skål godis i knät, en chipsskål på bordet och en bra film eller dåliga såpopera (förslagsvis Hem till gården) på tv.
Men så fick tidningens medarbetare göra ett hälsotest förra året och oj, oj, oj! Jag mådde ju rätt bra där på soffan, men min kropp och mina värden var det sämre ställt med. En toppform-grupp bildades och plötsligt var vi ett gäng soffpotatisar på jobbet som praktiskt taget skulle upp och hoppa. Innan jag visste ordet av så hade gymet blivit mitt andra hem - det var spinning, skum afro-dans, rysk gymnastik-lek med bollar och stavgång i hällregn.
För ett år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken på att vara med i Vårruset. Men när frågan så dök upp för några veckor sedan kändes det fruktansvärt kul. Att dessutom utses till lagkapten, wow!
I snålblås och regn begav vi oss iväg till Luleå - laget Piteå-Tidningens brudar, bestående av undertecknad, Elin Johansen, Mari Lundberg Rönnqvist, Jenny Lindhammar, Maria Johansson och Ylva Lindgren. Med följde också en tapper själ från annonsavdelningen, Eva Lindbäck, som fick bli vår sjunde medlem.
"Nu gäller det att rannsaka er själva, vilken grupp ska ni vara med i egentligen" hojtade konferencieren Peter Siepen från scenen och okej, för mig blev det förstås grupp fyra - "strosa"-gruppen. Att strosa fem kilometer kändes ungefär som att få mingla framåt - stå och surra lite vid dryckes-stoppen tillsammans med någon annan trevlig deltagare. Nästan som på Stureplan ...
Nu blev det inte riktigt fullt så glamoröst - det var knökfullt, det var så mycket folk att det periodvis var helt stopp. Vi var som en flock boskap som skulle framåt, framåt, framåt. Till och med en soffpotatis som jag blev lite irriterad!
Sedan, när det började bli lite glesare och jag travade på där i godan ro, då kommer plötsligt denna mamma med barnvagn och en bebis i bärsele på magen och travar helt sonika om mig på högersidan. Herregud! Då bestämmer jag mig för att öka takten, nån måtta får det ändå vara ....
Det blir en intensiv kamp oss emellan (i alla fall för mig). Hon går förbi mig igen, jag passerade henne ännu en gång, hon går förbi ytterligare en gång, då jäklar - då blir det till och med en joggingspurt de sista 100 metrarna!
När vi har gått i mål börjar solen skina och det blir supermysigt att få inta lite picknick i det gröna. Jag kan nog inte kalla mig en äkta soffpotatis längre.
Vi ses på Sjulsmarksjoggen!