Det är teaterdebut för Satu Takkinen Hon jobbar till vardags som konstpedagog i Piteå och detta är första gången hon står på scenen som skådespelerska. Detta i kombination med hur mycket kraft och närvaro det krävs för en ensamföreställning gör att jag är beredd att överse med små missar under premiären. Jag hade inte behövt tänka den tanken.
Scenografin är väldigt spartansk, endast en stol och ett krus med vissnande rosor. Publiken sorlar över sina kaffekoppar och vinglas men tystnar tvärt när Satu Takkinen äntrar scenen. I ett slag har hon tagit över scenen med en enorm närvaro, en närvaro som hon behåller föreställningen igenom. Mycket imponerande.

Satu Takkinen framför monologen på finlandssvenska, något hon inte pratar privat men som hon är uppväxt med och har en relation till. Detta är ett genidrag. Kanske hade monologen blivit lika gripande på rikssvenska, men det känns som om det kärva, lite karga i Takkinens finlandssvenska ger monologen ytterligare en dimension. Ibland undrar jag om de små pauser hon gör är medvetna eller för att hon kommer av sig, men oavsett vilket så är de mycket effektfulla.
Vi kastas rätt in i historien, rätt in i en av alla dessa nätter som Erika, Takkinens rollfigur, genomlider. Så småningom får vi följa med från början av historien om Erika och Tommy. De träffas, blir kära, gifter sig - och misshandeln tilltar. Erika växlar i berättandet mellan glädje, kärlek, förhoppning, ilska och djupaste förtvivlan. Det gör ont att sitta i publiken och titta på. Jag växlar mellan att bli förbannad på mannen för det han gör mot Erika och att bli förbannad på Erika för att hon inte lämnar honom. Bortförklaringarna haglar; han är en bra karl egentligen, det är för att han inte har något jobb, det är spritens fel, det är mitt fel, snart kommer det att bli bättre...

Det som egentligen gör ondast är nog att detta som utspelar sig på scenen inte är fiktion, detta är verklighet i många relationer. Pjäsen säger sig bygga på en verklig dom och vill belysa varför man stannar i relationer med partners som misshandlar. Här har man verkligen lyckats. Erika blir ett ansikte på alla dessa misshandlade människor som fladdrar förbi i TV och tidningar. Någonstans växer det fram en förståelse i mig varför man stannar i relationen, trots misshandeln.
Monologen tar sitt slut i en hotellkorridor och vi förstår plötsligt att vi är tillbaka där pjäsen började, att den natt som vi först träffade Erika i är en avgörande natt. Hur monologen slutar vill jag inte avslöja för eventuell kommande publik, men de sista minuterna är oerhört starka. Applåderna efteråt är kraftfulla och blommorna många och när jag tjuvlyssnar på folk som är på väg ut ur salongen är reaktionerna mycket positiva. Själv är jag starkt berörd och mycket imponerad. Detta var en teaterdebut som hette duga.

plats: Norrbottensteatern scen 3 15 oktober 2009 kl 19.00
Arrangör: Teater Vintergatan
Längd: Cirka 40 minuter
Skådespelerska: Satu Takkinen
Manus: Mats Gustavsson
Regi: Catherine Parment