Om Volvo vore ett hårdrocksband skulle det kunna vara Hammerfall 2009. Efter körslaget nu närmast folkliga i Sverige och dessutom stora utomlands, med Joacim Cans som någon slags fanbärare för en hårdrockifierad allsångsfilosofi. Med fantastiskt (!) ljud och en ansenlig låtskatt från den tolv år långa karriären känns Hammerfall live förvånansvärt fräscht med mer självdistans, färre allusioner till drakar och demoner, och två nya medlemmar (en nygammal) som verkligen ger nytt blod åt kvintetten.

Tempot har dragits ner, det blir färre låtar med dubbla baskaggar till fördel för tyngre nummer från de senaste plattorna. Bandet gör en och annan avstickare till old school-Hammerfall med klassiker som Heeding the Call, för att sedan växla till nyare shufflenummer och en hel del musik från senaste skivan.

Det är publikfrieri vi snackar om här. En humoristisk frontman pratar glatt och ledigt mellan
låtarna. Pampigt scenbygge med snygg pyroteknik gör inte saken sämre. Pontus Norgren är dessutom en vassare sologitarrist än sin företrädare och utför gitarrakrobati på hög nivå.

Man vet vad man får redan efter de fem första låtarna. Som en ölindränkt snuttefilt låter Hammerfall sina välbekanta riff dåna över festivalnatten och publikhavet förenas till en enda stor hockeykör. Nåväl, åtminstone den del av publiken som verkligen är Hammerfall-fans och inte bara känner igen bäste herr Cans från TV4.

Fakta Hammerfall