Du, Judas! Det känns inte alls jobbigt att du flyttar, det känns rent tärt. I veckor har jag - "förrädaren", "svikaren" och självaste Judas - av redaktionens vanligtvis trevliga befolkning anklagats för den värsta av synder: att packa väskan och lämna det stolta Pite bakom sig. Men trots hot och tal om mutor för att hålla mig kvar är postlådan kastad. Om ett par veckor bor den i Lund, Skåneland, de gråsjaskiga, snöfria vintrarnas förlovade slätt.
Kalla mig paranoid men när Euskefeurat ger oss "Det är hit man kommer när man kommer hem" känns det som ytterligare ett övertalningsknep. Vem fan önskade den låten egentligen? Nöjesredaktörn? Och så var det "Första maj i Piteå", låten som kom hem. I lördags stod Tomas Andersson Wij i "cyklisternas stad -06"och sjöng på Rådhustorget om Rådhustorget, just det torg där jag av en händelse befann mig med min älskade lundabo den dag vi blev ett par. Datumet? Första maj!

Kristian Anttila sjunger, knappast under Babylonscenens mest välljudande spelning, att "allting börjar hemifrån" men hur ska man veta var det är någonstans? Är det konstigt att man undrar var detta Hemma ligger när Magnus Uggla tillkännager att han skulle flytta hit bara vi döpte om festivalen till "Uggla dansar och ler" eller när Amanda Jenssen, från min blivande hemstad, står och skanderar "Pite, Pite, Pite" med sin publik?
Under Takidas ljusintensiva show lånar jag ut blocket till gästrecensenterna Josefin och Lina men vad skriver de? "Skön konsert i Världens Underbaraste stad." Nä, fy fanken! Bäst jag sticker härifrån innan det finns PT-avlönade övertalningskonsulter i vartenda gathörn? Den enda befolkning som behövs här uppe är ju ändå, om man får tro Euskefeurat, de som ska köra flyttlassen söderut.

Visst! I "Piit" har jag upplevt några av mina bästa stunder och PDOL-helgerna hör till dem. Men jag är ju i full färd med att öva danska uttryck. Favorit hittills: det rättframma "to ludere og en lommetyv" som beskrivning av en folkmängd av det mindre slaget. Två luder och en ficktjuv var ungefär så många som upplevde festivalens största höjdpunkt i år: Oskar Humlebo alias Moto Boy. Lägg namnet, läppstiftet och rösten på minnet - jag glömmer inte.
Annat som etsat sig fast är konserterna, ljudet och happening-stämningen inne på Klubb Krokodil och vädret så klart (topp tre i PDOL-historien?). På efterfesten misstänks en och annan artist "fare vild i storbyen"som danskarna säger. Men om det avslöjas intet i denna tidning.

Högsta höjdpunkten då? Ja, efter att ha skådat sommarstaden från 60 meter, med en hjälmkamera på huvudet, kastar jag mig ut med ett gummiband som enda livförsäkring. Hur dum får man bli egentligen? Precis så dum att man missar att slå på kameran, tydligen. Jag hissas upp igen för ett nytt försök. Nu går det bättre. Jag vinkar medan jag faller fritt mot asfalten. Läskeblasken gör sig påmind i magen. Men vad gör man väl inte för att föra festivaljournalistiken till högre höjder?

Judas Förrädaren loggar ut, tackar för den här tiden och säger: "Man kan aldrig komma hem igen om man aldrig far".