Det är 20 år sedan Berlinmuren äntligen föll. Detta uppmärksammas som en del av en oavbruten antikommunistisk kampanj. Som
socialdemokrat är det viktigt att hålla rågången mot kommunismen. Det är ett system som på grund av sitt historiska förtryck förtjänar all kritik. Men när mänskligt förtryck granskas genom ideologiskt skarpslipade glasögon, och används som argument i en ideologisk kamp snarare än i en realpolitisk kritik, så går människorättsdimensionen omedelbart förlorad. När det dessutom blir så att kritiken av den historiska kommunismen fungerar som ett alibi för kapitalistiska avarter, och den demokratiska vänstern får klä skott för kommunistiska oförrätter, så har debatten hamnat på sniskan. Då kan man fråga sig om det inte snarare rör sig om propaganda än ideologisk kritik.
För 31 år sedan begav sig ett sällskap från vänföreningen Sverige-Kampuchea till Kambodja för att delta i en festmåltid med kommunistdiktatorn Pol Pot, en av förra seklets värsta massmördare. Detta solkade ner Sveriges anseende då framträdande samhällsdebattörer som Jan Myrdal och Gunnar Bergström närvarade vid middagsbjudningen. Myrdal och Bergström finner ingen som helst nåd i historien.
Middagen i Kambodja har nu återaktualiserats av högerdebattörer på bland annat Dagens Nyheters ledarsidor. Det är synd att man från högerns sida ägnar förtryck i förfluten tid så stor möda istället för aktuella problem. Ett exempel på detta missriktade fokus är de senaste årens förbiseende med Carl Bildts förehavanden i Lundin Petroleums styrelse, där han agerat dörröppnare hos Sudans diktator Omar al-Bashir, människorättsförbrytaren som nu bär ansvaret för folkmordet i Darfur. Bildt framträder därigenom som en representant för svensk rovkapitalism, men det vill man från högerns sida inte kännas vid.
I sin avskyvärdhet har middagen i Kambodja och Bildts affärsengagemang slående likheter. Med hänsyn till Bildts position, som utrikesminister, borde hans handlingar ses som värre förseelser än en obetald tv-licens, vilket kollegor till honom har fått avgå för.
Detta är ett tydligt exempel på hur marknadsfundamentalistiska principer vunnit mark på bekostnad av den allomfattande kritiken av alla former av förtryck och frihetskuvande strukturer; oavsett om de existerar på kommunistisk, fascistisk eller kapitalistisk basis. Det är lätt att säga "aldrig igen" och sedan se en orättvisa reinkarnera utan att man ingriper.
Kolonialismen i traditionell bemärkelse har ersatts av en ekonomisk kolonialism som i praktiken behandlas som rättfärdig. Ett exempel är hur kritiken mot det massiva förtrycket i Kina har tunnats ut efter att landet genomgått en rad kapitalistiska reformer och intagit en ledande position på världsmarknaden.
Ett annat USA där 45 miljoner människor helt saknar vårdförsäkring. President Barack Obama har ambitionen att reformera det orättvisa sjukvårdssystemet, men möter hårt motstånd från den absoluta högern som försvarar det nuvarande kapitalistiskt baserade sjukvårdssystemet genom att beskylla president Obama för socialism. Människors lidande till följd av otillgänglig sjukvård ägnas inte en tanke.
Dessa exempel illustrerar hur marknadsideal värderas högre än demokrati, mänskliga rättigheter och människors rätt till vård. Det är en politisk inriktning i kapitalets tjänst, inte i människans, som breder ut sig. Det är en förtryckande struktur som är mycket svårare att komma åt och kritisera än kommunismen.