Språklagen "Språk för alla" som gäller från 1 juli 2009 antogs av en enhällig riksdag. Språkförsvaret anser den vara ett stort steg framåt men har några viktiga invändningar.
Språklagen är enbart en skyldighetslag, medan Språkförsvaret menar att den skall vara en kombinerad skyldighets- och rättighetslag. Användningen av ett språk är framför allt en rättighet som medborgarna måste kunna åberopa om deras rättigheter kränks.
Språklagen har inga sanktionsmöjligheter, vilket betyder att brott mot lagen inte får några konsekvenser.
Språklagen är en ramlag men måste också innehålla övergripande bestämmelser vad gäller viktiga domäner som exempelvis högskolan.
Språklagen omfattar bara den offentliga sektorn. Språkförsvaret menar att lagen också måste gälla företag som i huvudsak ägs av svenska medborgare, företag med huvudkontor i Sverige och företag som verkar i Sverige med avtal med svensk myndighet.
Språkförsvaret anser att termerna officiellt språk eller nationalspråk är bättre än huvudspråk.

Vilken slagkraft och räckvidd har då språklagen?
Språkförsvaret har gjort fyra JO-anmälningar som fortfarande är under behandling. Dessa gäller regeringens engelskspråkiga e-postadresser, Stockholms stad för engelskspråkiga beteckningar på olika verksamheter, Luftfartsverket som 2008 tog bort namnet flygplats och ersatte det med airport samt en anmälan av Kristianstads kommun.
I Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige 2006 behandlades namngivningens betydelse:
13 § Namngivning
1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.
2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.

Varför är då frågan om namngivning så viktig? Namngivning är en statusfråga för ett språk och således inte en språkvårdsfråga. Detta är en viktig distinktion och ett av språklagens uttalade syften. Om myndigheter och institutioner som ytterst finansieras med svenska skattemedel, ersätter svenskspråkiga beteckningar med engelskspråkiga, framhävs engelskans tyngd och status på bekostnad av det svenska.
Vissa myndigheter och institutioner anser att de är mera "internationella" och "moderna". En klassisk regel är att de som finansierar en viss verksamhet också ska få vara med och delta i besluten. Men inget politiskt parti har gått till val på att engelska beteckningar ska ersätta svenska i fråga om myndigheter, eller arrangemang. De engelskspråkiga beteckningarna strider mot andan i språklagen, att svenska är huvudspråk i Sverige och att svenska medborgare alltid ska ha tillgång till det svenska språket.
Användningen av engelska beteckningar på myndigheter och institutioner innebär att engelska upphöjs till officiellt andraspråk i Sverige. Sverige är ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk och med sex nationella minoritetsspråk.
Information till omvärlden bör anpassas till respektive land. Det finns goda exempel på myndigheter och institutioner som använder sig av mångspråkig information, exempelvis landstinget i Kronoberg, Karlshamns kommun, Vasamuseet etcetra.
Det är en naiv föreställning att beteckningar på engelska skulle utgöra en särskild lockelse för omvärlden. Det avgörande är i stället om myndigheter kan uppvisa en mångspråkig kompetens för att kommunicera med samma omvärld. Om engelskan räknas som andra språk i stället för andraspråk, kan webbplatser, publikationer och informationsmaterial anpassas till de faktiska behoven.