15 januari skrev Frank Nilsson, riksdagskandidat för Centerpartiet i Norrbotten, retoriskt om energifrågan och att "det gäller att välja rätt när det blåser". Vi tycker som Frank Nilsson att det är viktigt att ställa om vår energiproduktion så att den inte skadar miljö och klimat. Men vi delar inte Frank Nilssons syn att det är en "kul överenskommelse" att alliansregeringen vill tillåta att befintliga tio kärnkraftsreaktorer ersätts med tio nya, och större.
Vad som i sammanhanget är viktigt, vilket Frank Nilsson inte nämner i sin debattartikel, är att de eventuella nya reaktorerna tillåts ha större effekt än dagens, varför en framtida ny kärnkraftsflotta på tio reaktorer i realiteten kan medföra betydligt mer kärnkraftsel än i dag. Sverige har redan i dag världens högsta andel kärnkraftsel per invånare, och nu öppnas alltså dörren för kanske ända upp till 50 procent ytterligare! Vi riskerar att bygga in oss själva än mer i dyr och farlig elproduktion, och kommer längre och längre från det hållbara samhället.

Med ännu mer ohållbar kärnkraftsel i våra elledningar känns det långsiktiga samhällsansvaret avlägset. Istället måste vi se till fundamental samhällsekonomi och säkerhet, och börja bygga vårt samhälle stabilare utan att låsa fast oss än mer i ändlig och centraliserad kärnkraft.
Det olyckliga, med ny och mer kärnkrafts-
el, är också att många mycket stora systemproblem skjuts framåt och att visionen om ett hållbart samhälle blir svårare att nå. Risken är också att nysatsningar på dyr och farlig kärnkraft hotar dra undan en reell marknad för energieffektiviseringar och förnybar energiteknik.
I USA visar oberoende rapporter (till
exempel Keystone) att ny kärnkraft kostar 58-88 öre per kilowattimme, alltså mycket dyrare än till exempel ny vindkraftsel. Oaktat stor miljöpåverkan vid uranbrytning, olösta avfallsproblem och säkerhetsrisker har man i USA hittills valt bort ny kärnkraft, av kostnadsskäl.

Att sedan kärnkraft ur ett rättvisande livscykelperspektiv avger mer koldioxid än många förnybara kraftproduktionssätt (cirka sex gånger mer än vindkraft, till exempel Energy Policy) är bara ytterligare ett starkt skäl att successivt avveckla kärnkraften, om vi vill bygga vårt samhälle hållbart. Samtidigt som oberoende undersökningar visar att kärnkraftsel totalt sett är avsevärt dyrare än förnybar elproduktion, krävs att staten för ny kärnkraft ställer sig som finansiell garant (till exempel Citigroup).
Oaktat kända data beträffande högre kostnader och mer negativ klimatpåverkan från kärnkraft, jämfört med effektivisering och flera förnybara alternativ, kan de absolut största riskerna med civil kärnkraft vara att trösklar rivs för kärnvapen. Länder kan lättare få tillgång till klyvbart material som är nödvändigt för att skaffa bomber.

Redan de fysiker som för mer än sextio år sedan arbetade med att framställa de första atombomberna i USA sade till exempel att kärnkraft och kärnvapen är "siamesiska tvillingar". Allt plutonium som bildas i en kärnkraftsreaktor kan användas i vapen efter att man har extraherat det kemiskt ur reaktorbränslet. Kärnkraftsindustrin och dess politiska representanter har länge undanhållit den obekväma sanningen om nära koppling mellan civil kärnkraft och kärnvapen.
Eventuella framtida beslut om ny kärnkraft måste därför föregås av en analys av problemen och kostnaderna för att säkra det radioaktiva avfallet. Inte bara mot läckage och spridning i vår miljö, utan också för att "förhindra" att kärnkraftsavfallet sprids till illegala organisationer med mera och detta för 10 000-tals år framöver.
Kostnaderna för detta måste drabba ägarna av reaktorerna och inte skattebetalarna. I det utredningsarbete om en ny kärnkraftslagstiftning som diskuteras, måste en komplettering ske av hur mycket branschen ska fondera för övervakning och kanske vakthållning av det radioaktiva avfallet. Reaktorbolagens betalningsansvar för att hindra kärnvapenspridning måste fastläggas tydligt i en ny lagstiftning.

Mycket bättre för samhällsekonomi, klimat och säkerhet, liksom försörjningstrygghet, är att satsa på energieffektivisering och exploatering av förnybara kraftproduktionssätt. Vi tror också hushåll och industrier gärna vill använda el (och på en konkurrensutsatt marknad sälja produkter som är tillverkad på ett hållbart och klimatsmart sätt.
Inom industrin (cirka 43 procent) och den byggda miljön (cirka 55 procent) som tillsammans använder cirka 98 procent av den nationella elen, finns stora möjligheter att effektivisera elanvändningen och samtidigt "tjäna pengar". Undersökningar visar på besparings-potentialer om 30-50 procent eller 38-64 terawattimmar el. En mycket stor del av effektiviseringarna kan göras genom investeringar med korta återbetalningstider, ibland mindre än ett år.

Kunskap och teknik för effektiva och hållbara energilösningar finns redan, och mycket intressant teknik väntar alldeles runt hörnet. Det finns ingen ?quick fix? när det gäller energifrågan. Istället måste vi tänka mer i långsiktiga systemperspektiv, verka för fokus på energieffektivisering, och använda en palett av förnybara energialternativ.
För Sveriges del kan vi med en systematisk energieffektivisering, vår vattenkraft samt fortsatt exploatering av bland annat vind- och biokraft, påbörja en ansvarsfull och strategisk avveckling av våra kärnkraftverk. Att ytterligare öka andelen kärnkrafts-el med upp till 50 procent, som överenskommelsen inom alliansregeringen medger, är inte att verka för en ansvarsfull och hållbar samhällsutveckling. När det blåser kallt gäller det, verkligen, att välja rätt. Vi står inför ett spännande vägval!