Det kan inte ha undgått någon att regeringen är i full färd med att implementera IPRED-direktivet (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) i svensk lagstiftning. Detta innebär att musik- och filmbolagen får rätt att från internetleverantörer få ut namn och adress på personer vars internetabonnemang misstänks ha använts för fildelning. Detta är att betrakta som extrapolisiära befogenheter i och med att inte ens polisen kan få ut dessa uppgifter i dagsläget.

Bolagen kommer sedan att ha rätt att brevledes kräva skadestånd från innehavaren (som definitivt inte behöver vara den som fildelat). Skadeståndsnivån behöver inte stå i relation till eventuella (upplevda) ekonomiska förluster utan kan sättas på den nivå bolagen anser vara nödvändig för att verka avskräckande. Det sistnämnda är inte något som jag nu hittar på utan det står uttryckligen i lagrådsremissen att så är fallet.
Det står även svart på vitt i lagrådets yttrande att avsikten med detta "inte är att tillgodose något allmänintresse utan att främja enbart upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse". Vill inte den misstänkte fildelaren betala går ärendet vidare till civilrättslig domstol. Vid en eventuell förlust betalar förloraren vinnarens (skyhöga) rättegångskostnader och kan även åläggas att betala en tidningsannons där domen offentliggörs.

Liknande lagstiftningar har införts i flera andra länder och resultatet har varit detsamma överallt. Bolagen har skickat ut utpressningsbrev där de kräver tiotusentals kronor under hot om skadestånd i hundratusenkronorsklassen. Lågt ställda beviskrav har lett till att även människor utan dator har råkat ut för detta.
Ställd mot ett kapitalstint bolag med en armada av advokater på lönelistan i en domstol som redan bedömt att man är skyldig och lämnat ut privata uppgifter i en process där man inte ens bjudits in till att försvara sig, samt under hot om ekonomisk ruin bara genom rättegångskostnaderna, bedömer de flesta att det är bäst att betala för här är man chanslös även om man är oskyldig. Och det är vad folk har gjort. De har skrämts till att betala och några effekter i form av minskad piratkopiering har inte kunnat skönjas.

Det talas i media och i den offentliga debatten om att bolagen skall få skicka ut "varningsbrev". Utpressningsbrev är vad det egentligen handlar om. Den enda av förespråkarna som talar klarspråk är Beatrice Ask som i en intervju i Aftonbladet den 21 november säger att syftet med breven är att bolagen skall få kräva pengar. Hon nämner överhuvudtaget inte domstol eller bevisprövning i intervjun. Bolagen bedömer vem som är skyldig och vad personen skall betala. Punkt. Det går kalla kårar längs ryggraden när man läser vad hon har sagt.

Detta lagförslag måste stoppas. Oavsett vad man tycker om upphovsrätten eller dem som bryter mot den kan vi inte acceptera att rättssäkerheten sätts ut spel genom att regeringen ger privata bolag polisiära befogenheter och rätten att idka utpressning. En ansamling själutnämnda företrädare för branschen ligger på för allt vad de orkar och kräver att regeringen skall genomföra detta med motivationen att de måste kunna tjäna pengar på sitt arbete. Man kan dock inte motivera en vanvettig lösning med att det finns ett upplevt problem. Lösningen i sig måste vara vettig och det är inte IPRED-direktivet. Inte på något vis.