Jag har haft många idéer till den här krönikan. Ska jag skriva om den där lite för dyra men klassiska Mulberry-väskan som jag köpte för några veckor sedan? Eller det dåliga bemötandet jag fick när jag upptäckte ett skönhetsfel på min nya vän och skulle byta den? Nä, det blir nog om de där Sonia Rykiel-shortsen jag hittade på rea förra helgen, som gav mig pung. Jo, det är sant, de var snygga men gav mig en bula mellan benen.
Lördag morgon. Jag vaknar vid klockan nio. Deadline är på tisdag. Hmm, jag skriver krönikan på söndagen. Jag ligger och funderar. Tio minuter efter tio tar jag upp mobilen som alltid brukar vara så där skönt tyst på lördagsmorgnar. Ett sms. Jag visste inte då att det skulle få mitt hjärta att förvandlas till en tung sten.
"Isabelle!! Har du sett vad som hänt???"
Sms:et var från en av mina bästa vänner. Och jag hade inte sett vad som hade hänt ... vad faan vad det som hade hänt? Genom den öppna dagboken, även kallad Facebook, får jag den tragiska nyheten. Jag hulkar mig och vrider kroppen runt i sängen. Chocken. Känslorna som kommer över mig. Tårarna sprutar och det tar inte många sekunder innan jag inte kan andas genom näsan.
Du var min första riktiga kärlek. En underbar person. Nu, borta för alltid. Fastän det var länge sedan vi sist sågs hade jag hoppats att få se dig i vimlet i Stockholm de senaste veckorna. Jag tänkte att kanske springer jag på dig på tunnelbanan? Även fast jag vet att du inte bor här längre. Men det skulle ha varit skoj att småprata lite.
Att skriva en krönika om mode, kan inte kännas mer fel efter en sådan här fruktansvärd tragedi. Jag känner mig elak och mitt jobb känns meningslöst. Mode, kläder och skönhet. Men det är ju det mina krönikor brukar handla om. Det är ytligt och obetydligt. Så känns det för stunden. Jag kan inte tänka på det just nu och alla mina Stockholms-köp har aldrig känts som annat än ren materiell skit. Jag skulle vilja spola ner dem i toaletten. Men framför allt spola tillbaka dagarna. Spått framtiden. Önskat att jag visste hur du mått.
Du var ju en sådan människa som fick andra glada genom att bara vara du. Jag grät för några år sedan över dig. Men då var det över olycklig kärlek. Jag var inte kär längre men det är klart att jag kommer ihåg hur det känns. Att vara olyckligt kär. Hur ska jag ens kunna sätta ord på det jag känner just nu?
Men ont, det gör det. Så förbaskat. Jag tänker tillbaka på de fina stunderna jag fick dela med mig. När vi satt uppe på nätterna och du försökte lära mig hur jag skulle kombinera ackorden D, G och A på gitarren. Eller den gången vi var ifrån varandra i tre veckor. Jag i Västindien och du i Sverige. De där dagliga telefonsamtalen. Ett bevis blev telefonräkningen som till slut hamnade på 8 000 kronor. Och jag tjatade ju på dig att skriva en låt till mig. Jag fick den några år senare. Jag ville i alla fall tro att den handlade om mig eftersom du sjung om en tjej med gröna ögon.
Framförallt ska jag bära med mig din glada inställning till livet. Ditt skratt. Din omtänksamhet.
Jag hoppas verkligen att du lämnade kvar lite av din energi till alla dina nära och kära innan du gav dig av, jag tror de behöver det om de ska klara sig utan dig. Färgstark, intelligent och vacker. Det var du. Vi ses någon gång.
Isabelle Palo