- den 27 januari 2010, kl 16:47
DAGS ATT SLAKTA MYTER
I en mycket intressant ledarkrönika tar Katrine Kielos upp myten om överutnyttjandet av sjukförsäkringen. Utgångspunkten för hennes resonemang är statsvetaren Björn Johnsons bok ”Kampen om sjukfrånvaron”, (Arkiv förlag).
Huvudtesen i Kielos resonemang, utifrån boken, är att orsakerna bakom den stora ökning av antalet sjukdagar, som sjukförsäkringen fick täcka , under nittiotalets slut och de första åren på 2000-talet inte kan förklaras med enkla förklaringsmodeller som att det skulle röra sig om ett överutnyttjande av försäkringen eller om en effekt av sviktande hälsa hos den svenska befolkningen på grund av försämrad arbetsmiljö eller ökad arbetsbelastning.
Den viktigaste poängen med Björn Johnsons bok är att han kunnat konstatera att den största delen av ökningen i sjuktalen inte berodde på ett ökat antal sjukskrivna utan är resultatet av allt längre sjukskrivningsperioder. Det är faktiskt så att hela 80 procent av ökningen kan förklaras med detta. Om man till exempel tittar på gruppen sjukskrivna arbetslösa så kan hela 100 procent förklaras med detta.
Katrine Kielos drar slutsatsen av detta att förklaringen inte kan handla om en moralisk förskjutning i samhället så att det blivit mer ”legitimt” att stanna hemma från jobbet om man inte vill jobba. Kielos menar att det då borde ha varit antalet sjukskrivna som skulle ha bidragit till ökningen i avsevärt mycket högt grad. Kielos tror inte att en moralisk nedrustning skulle visa sig genom att de redan sjukskrivna stannar hemma längre.
Katrine Kielos drar också en annan mycket intressant slutsats avseende sjukskrivningstalen, under denna period, vilken inte kan förväntas tilltala vänstermänniskor. Kielos menar nämligen att den traditionella vänsterförklaringen till de ökande sjuktalen som en effekt av en allt sämre arbetsmiljö också borde ha resulterat i fler sjukskrivna individer, inte längre sjukskrivningar. Kielos menar att även denna slutsats således inte räcker för att förklara förändringarna.
Den slutsats hon i likhet med Björn Johnson istället drar är att det är haveriet i rehabiliteringen som bidragit till de allt längre sjukskrivningstiderna. Detta är ett underkännande av såväl den borgerliga som den socialistiska förklaringsmodellen. Det är också så att det således är en effekt av förändringar som socialdemokraterna genomfört.
Detta borde således tilltala borgerligheten, men Kie los tror inte det. Nej hon menar att den borgerliga idén om överutnyttjande och inbillningssjuka är så grundläggande för den borgerliga retoriken att de skulle få problem med argumentationen om de köpte Johnsons resonemang.
I artikeln slaktas även myten om att norrlänningar är sjukskrivna i högre grad än sörlänningar och att detta skulle vara en del av förklaringen tilld e höga sjuktalen. Visserligen, säger kielos, kan det finnas regionala skillnader, men när det gäller norrlänningar så konstaterar Johnson i boken att norrlänningarnas andel av sjukdagarna faktiskt sjönk under denna period. Detta går stick i stäv med uppfattningen att norrlänningarnas ”kulturellt betingade” sjukskrivningar skulle vara en orsak till de höga sjuktalen.
Katrine Kielos konstaterar att Björn Johnsons bok borde kunna ligga till grund för en betydligt mycket mer nyanserad och verklighetsnära debatt kring de svenska sjuktalen. Det tycker jag hon har rätt i!
Vill ni läsa hela Katrine Kielos artikel så hittar ni den på Aftonbladet via denna länk.
- den 27 januari 2010, kl 14:50
Till minne av förintelsen
Idag högtidlighålls minnet av förintelsens offer på 65årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz. FN deklarerade 27 januari till internationell minnesdag för Förintelsens offer 2005. Den har sedan 1999 varit nationell minnesdag i Sverige..
I ett pressmeddelande säger Jasenko Selimovic, årets hederstalare vid den officiella ceremonin på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm: ”Vi måste minnas för att kunna foga minnet som en byggsten till den värld vi försöker skapa. EU skulle aldrig ha blivit en verklighet om vi inte möjliggjorde att minnet av vad som hände i Auschwitz flyter i dess blodomlopp. Mänskliga rättigheter skulle aldrig ha blivit en del av Europas konstitution om inte minnet av den förnedring som människor som satt i koncentrationsläger fogades in i våra lagar. På det sättet ges dessa tragedier en mening,”
Det är viktigt för mänskligheten att vi har ett tillfälle att minnas de övergrepp mot mänskligheten som skedde under det andra världskriget i Europa och på detta sätt stärka medvetenheten, och påminna alla nu levande om alla människors lika värde, oavsett nationalitet, folkgrupp klass, sexuell läggning etc.
Minnesdagar som denna blir allt viktigare ju längre tiden går, och de ögonvittnen som finns kvar blir allt färre. Vi måste hålla historien levande så det aldrig faller i glömska hur grym människan kan vara.
- den 26 januari 2010, kl 11:49Drivkrafter för lata simulanter
I måndagens Aftonbladet finns en debattartikel signerad av socialförsäkringsutskottets moderata ordförande Gunnar Axén och Helenea Rivière, moderat ledamot i samma utskott. Debattartikeln är ett svar på den debattartikel den numera utförsäkrade Alexandra Johansson fick publicerad i Aftonbladet den 15 januari.
Det är en smått uppskakande läsning när man ser hur Axén och Rivière ser på Alexandras livssituation. Detta säger också en hel del om moderaternas människosyn och hur man tror att Sverige och svenskarna fungerar.
I artikeln skriver Axén och Rivière så här om Alexandra:
”Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.
Hon har fått remiss till psykiatrin men är mest störd över att behöva gå dit. I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”. Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.”
Det är helt uppenbart att Axén och Rivière utgår ifrån att Alexandra inte är sjuk utan bara är lat och simulerar. Hon är inte intresserad av att försörja sig själv. Hon vill leva i en tillvaro utan krav.
Det är inte underligt att Moderaterna tror att det är sänkta ersättningsnivåer och utförsäkring som kan få folk ”friska” om det är så här de ser på människor.
Axén och Rivière fortsätter:
” Vänsteralliansen lovar att sådana som Alexandra ska kunna vara fortsatt sjukskrivna så länge det behövs.
Ingen ska ”utförsäkras” med trojkans politik. I en värld där i stort sett alla som känner sig ”sjuka” kan få sjukpenning i obegränsad tid blir själva frånvaron från arbete beviset för det ”sjuka”.
Personligen tror jag inte att Alexandra blir frisk av moderaternas sjukförsäkringspolitik, även om hon efter ett tag kommer att ha ”tillfrisknat” i sjukförsäkringsstatistiken, d.v.s. när hon utförsäkrats.
En stor andel av de förbättrade sjuktalen tror jag beror på en ökad sjuknärvaro. Folk har helt enkelt inte råd att stanna hemma. På så sätt fungerar ju regeringens politik. Människors drivkraft att ta sig till jobbet har ju uppenbarligen ökat.
Undrar när regeringen tänker öka drivkrafterna inom läkemedelssystemet. Om man tar bort subventionerna på läkemedlen så ökar ju våra drivkrafter att bli så ”friska” att vi klarar oss utan läkemedel. Eller?
Här hittar ni Axéns och Rivièeres debattinlägg på Aftonbladets hemsida.
Här hittar ni Alexandras debattinlääg på Aftonbladets hemsida.
- den 20 januari 2010, kl 17:22 Pensionärerna – ett alliansproblem
Varför skulle S plötsligt börja gynna pensionärerna? Den frågan ställer sig ledarskribenten Sanna Rayman den 18 januari på Svenska Dagbladets ledarsida.
Sanna Rayman skriver i sin ledare: ”Skatten för pensionärer ska sänkas retroaktivt, skrev Mona Sahlin och Pär Nuder i sin skuggbudget och utlovade höjt grundavdrag/sänkt skatt med 2000 kronor/år eller 166 kronor/månad (DN 5/10-07). Det var hösten 2007 och den största pensionärsorganisationen, PRO, jublade. ”Äntligen gynnas även pensionärerna”, utropade dåvarande ordföranden Lars Wettergren, ”här kommer de frågor vi saknade i den riktiga budgeten” (SvD 5/10-07).
Inga konstigheter. Det är klart att man välkomnar sänkt skatt. Men, låt oss snabbspola framåt. Det är den 15 september 2009 och Alliansen lägger budget för 2010.
De aviserar, för andra året i rad faktiskt, en ekonomisk förstärkning. Förslaget innebär att en pensionär med full garantipension får en skattesänkning med mellan cirka 1000 och 1200 kronor per år. För en pensionär som har 150000 kronor i inkomst innebär det en skattesänkning med 1750-2100 kronor. Räknar man in föregående budgets höjda grundavdrag för 2009 blir det 3500-4400 kronor per år för en garantipensionär och runt 2750 kronor per år för en pensionär med 150000 i inkomst.
Hur reagerar PRO? Jo, ordföranden Curt Persson, meddelar att insatsen är ”otillräcklig” samt att den ”svarar inte alls upp mot våra krav” (SvD 15/9-09).”
Rayman fortsätter: ”Höstens S-kongress spikade Sahlins och Nuders löfte från 2007 om att minska skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer. PRO:s förbundssekretare Anders Teljebäck välkomnade det repriserade beskedet på klingande socialdemokratiska:
- Det pågår ett pensionärsuppror mot den orimliga, orättvisa, omoraliska skatten. Ska vi vinna nästa val hos pensionärerna måste vi kunna ge tydliga besked.”
Jag kan ha viss förståelse för att Sanna Rayman upprörs av PRO:s agerande utifrån att det stör hennes världsbild. Den borgerliga fixeringen vid att jobbskatteavdraget ska generera sådan tillväxt att pensionärerna också får det bättre gör att de inte kan sätta sig in i den indignation och upprördhet som finns i pensionärsleden kring den orättvisa beskattningen.
Den argumentation som borgerliga debattörer, inklusive Rayman, för är ju att i kronor och ören så blir utfallet bättre än tidigare. Det de inte kan acceptera är att pensionärerna jämför sig med en situation där de skulle få tillgång till samma skattelättnader som övriga, vilket är helt naturligt. Man jämför ju inte med den situation man är upprörd över.
Men den borgerliga argumentationen pekar ju på något helt annat. Det är att man ser pensionärer, som inte väljer att jobba efter pensioneringen som ”tärande” i samhället, precis som arbetslösa och sjukskrivna. Och bidrar man inte till tillväxten ska man inte heller ta del av skattelättnaderna fullt ut. Man kan få smulorna från den rike mannens bord bakvägen tack vare att de ”närande” skapar en tillväxt som i sin tur kan ge mer åt pensionärerna. Här ligger ju trots allt en skillnad mellan de ”tärande pensionärerna” och övriga ”tärande” i samhället. Pensionärerna kan få knapra på smulorna vilket inte de övriga alls får.
Sanna Rayman väljer att fokusera på frågan om den socialdemokratiska politiken för pensionärer kommer att innebära höjda skatter för övriga eller sänkta skatter för pensionärerna. Det är hennes sätt att komma bort från den kärnfråga som vi socialdemokrater fokuserar på, nämligen rättvisa i skattesystemet.
Vidare så skriver Rayman följande, som jag citerar ur artikeln, ”Mellan 1994 och 2006 föreslog Moderaterna årligen skattesänkningar för pensionärer. Ingen gång, under tolv år vid makten, gjorde S-regeringar detta. Aldrig. Det luktar bluff det här.”
Men verkligheten ser annorlunda ut nu. Den orättvisa som nu finns inbyggd via jobbskatteavdraget fanns inte då. Pensioner och löner beskattades inte på det sätt de gör idag. Det är borgerlighetens orättvisa politik gentemot pensionärerna som får socialdemokratin att reagera och att agera.
- den 20 januari 2010, kl 15:55
- den 20 januari 2010, kl 14:25 En riktigt seg sak!
Årets första partiledardebatt är så avklarad. Och visst var det en ganska förutsägbar sak, med den där segheten som är lika obestämbar som hos en misslyckad knäck som är varken eller. Men det fanns vissa saker som slog mig under debatten. Det ena är att Mona Sahlin har taggat till sig en hel del och kändes mer självsäker än hon gjort på länge. Hon utstrålade en säkerhet i sig själv som jag saknat tidigare, och hon uppträdde med pondus. Det känns bra inför framtiden. Det andra var Fredrik Reinfeldt. Inte den Reinfeldt som vi minns från förra valrörelsen eller mandatperiodens inledning. Nu kändes han mest trött, omotiverad och smått gnällig. Raka motsatsen mot det som var hans styrka när han ledde alliansen till seger. Men det kanske mest handlar om något posteuropeiskt syndrom. Han saknar de fina polarna i toppen och känner sig nog inte lika begeistrad över sällskapet från Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund. De spelar ju i en helt annan division än Angela Merkel och Nicholas Sarkozy.
En annan reflektion är den samstämmighet som jag upplever mellan företrädarna för de tre rödgröna partierna. Att alliansledarna är saamkörda är ju ingen nyhet eftersom de varit det alltsedan badtunnebadet hos centerledaren. Men det känns befriande att även de rödgröna uppträder på samma sätt.
Nu över till mer av sakinnehållet i debatten.
Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i sitt anförande upp de tre saker som alliansen kommer att fokusera på inför höstens val. Dessa tre är; för det första att säkra kvaliteten i skolan och vården, för det andra att kämpa mot våld och droger och för det tredje att fortsätta med att få folk att jobba för att komma ur lågkonjunkturen. Fredrik Reinfeldt sade bland annat: ” Jobb står mot bidrag. Vi är redo att fortsätta förvalta mandatet för Sverige i framtiden.” Sedan fortsatte Reinfeldt med att beskriva hur han anser att det svenska folket fått det bättre under mandatperioden. De som jobbar på ICA. De som kör bussen. Vi sade en tusenlapp mer i månaden, men det är betydligt mer än det för den som jobbar heltid, sade statsministern.
Fredrik Reinfeldt ville också framhäva skillnaden mellan två block med betydande skillnader mellan blocken. Han framställde den egna alliansen som erfaren, och som med kraft fört Sverige genom en svår kris. Reinfeldt utmålade den rödgröna oppositionen som ett vänsterexperiment, vars metod är komma med fusköverenskommelser, där de bärande delarna i politiken skickas på utredning. Mona Sahlin kontrade genom att placera in regeringen Reinfeldt som goda förvaltare av den borgerliga traditionen med regeringar som hon menade spelat bort statsfinanserna och sysselsättningen med välfärden som insats..
Mona Sahlin delade inte statsministerns syn på den ekonomiska politiken utan kallade regeringens politik för både oansvarig och orättvis, och hävdade att alliansregeringens passivitet har förvärrat Sveriges ekonomi. Mona Sahlin sade bland annat: ”Du behövde bara fyra år på dig för att förvandla överskott till underskott. Inte beroende på finanskrisen.” Mona Sahlin konstaterade vidare helt frankt: ”Det är ni som tar springnotan, det är ni som lånar till skattesänkningar.”
Helt väntat hade Mona Sahlin ett klart och tydligt fokus på jobbpolitik och arbetslöshet i sitt anförande. ”Den enskilt viktigaste och största förändringen med en rödgrön regering är att vi kommer att sätta jobben först. Jag har sagt det förr och säger det igen, tre insatser är avgörande: utbildning, utbildning, utbildning”, slog Sahlin fast i sitt anförande.
Maud Olofsson fokuserade i sitt inlägg i hög grad på ekonomiska frågor, företagarnas villkor och det rödgröna förslaget kring sjukförsäkringen. Hon sade bland annat: “Vi har provat era lösningar i fullskaleförsök och ert resultat var inte bra. Nu kommer ni med samma medicin och bara för att man dubblar dosen av fel medicin innebär det inte patienten blir frisk.” Hon fortsatte: ”Tusentals människor lämnades i sosse-Sverige i utanförskap och långtidssjukskrivning. Vi vill inte se det igen.”. Mona Sahlin angrep i sin replik Maud Olofsson för det näringspolitiska misslyckande som hon och regeringen står för.
Peter Erikssons anförande berörde bland annat Miljöpartiets bidrag till den rödgröna politiken och konstaterade att Miljöpartiet står för en grön frihetlig dimension, starkare skydd för den privata sfären, entreprenörskap i både privat och offentlig sektor, sänkt skatt för små företag och omställning till ett hållbart samhälle.
Lars Ohly tar som väntat upp rättviseaspekterna i sitt anförande och anklagar alliansen för att vara en lönesänkarallians och stå för en orättvis fördelningspolitik. Ohly lyfte vidare fram att han vill skapa världens bästa välfärd i Sverige.
- den 19 januari 2010, kl 16:20En rödgrön sjukförsäkring
De rödgröna oppositionsledarna har i dag på DN debatt presenterat en överenskommelse kring hur sjukförsäkringen ska komma att se ut efter en rödgrön valseger. Huvudpunkterna i förslaget är följande:
· En satsning med statliga resurser i en ny rehabiliteringsfond.
· Avskaffande av stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar.
· Sjukförsäkringen ska på sikt omfatta fler än i dag
· Taket i sjukförsäkringen höjs till tio basbelopp.
· De som utförsäkrats av regeringens regeländringar ska återförsäkras om de behöver det.
· Individuella prövningar ska göras successivt och avstämningspunkter med tydliggöranden om när individen har rätt att få aktiva insatser
· Redan under 2011 ska dagens prövning efter 180 dagar mot en fiktiv arbetsmarknad avskaffas.
Utgångspunkten för den rödgröna överenskommelsen är att komma bort från den borgerliga politikens fördjupning av de sjukskrivnas utanförskap. Det är viktigt för den rödgröna oppositionen att komma till rätta med en situation där , som partiledarna säger i sin debattartikel, ”människor som drabbas av regeringens nya regler i sjukförsäkringen lever kvar i en oviss situation och far mycket illa.”
Målet för den rödgröna politiken är en generell sjukförsäkring som omfattar alla, ersätter inkomstbortfall och finansieras solidariskt. De rödgröna partierna är överens om att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden. Utgångspunkten för överenskommelsen är att sjukförsäkringen måste utgå från varje enskild individs unika situation och behov. Människor ska självklart kunna nekas sjukpenning, men bara om deras arbetsförmåga är sådan att detta är rimligt. Med en rödgrön regering kommer individens rättigheter att stärkas och en individuellt utformad handlingsplan med de aktiva insatser som behövs kommer att införas. En rödgrön sjukförsäkring innebär att krav på individen att vara aktiv alltid ska åtföljas av motsvarande rätt till aktiva individanpassade insatser.
Det känns som att denna rödgröna överenskommelse lägger en god grund för en human sjukförsäkring som inte förvärrar människors redan utsatta situation. Detta innebär inte en återgång till det sjukförsäkringssystem som gällde tidigare. Den kritik som riktades mot detta att individer fick gå passivt sjukskrivna utan att aktiva åtgärder sattes in är i mångt och mycket befogad. Genom de avstämningspunkter som föreslås finnas, och som kopplas till rättighet till åtgärder för individen, säkerställer detta.
Den kritik som Svenskt Näringsliv, genom dess vice ordförande Christer Ågren, riktat mot förslaget är därför felaktig. Christer Ågren sade i en kommentar följande: ”Oppositionens förslag om hur sjukförsäkringen ska utformas efter en eventuell valseger är oansvarigt eftersom det innebär en återgång till den tidigare ordningen, det vill säga inga tidsgränser och höjda ersättningsnivåer.”
Ågren har visserligen rätt i att det inte finns några stupstockar men dessa ersätts av tydliga avstämningspunkter. Det är uppenbart att Svenskt Näringsliv applåderar den hjärtlösa politik som den borgerliga regeringen står för och förespråkar att individer ska kastas ut i ovisshet med risk för socialbidragsberoende.
Christer Ågren säger vidare: ”De nuvarande reglerna anger riktningen: sjukförsäkringen ska vid sidan av ekonomisk trygghet leda till delaktighet i arbetslivet, inte till permanent frånvaro. Lösningen är således inte att återgå till ett system där sjukpenning eller rehabiliteringspenning blir substitut för en misslyckad omställning och där arbetsmarknadsproblem göms undan i sjukförsäkringen.”
Skulle man vilja vara litet ful skulle man kunna konstatera att Ågren hävdar att den tidigare sjukförsäkringen användes för att dölja arbetslöshet. Men då måste nuvarande politik syfta till att dölja misslyckandena inom sjukförsäkringen ute på kommunens socialkontor efter ett mellanspel ute hos arbetsförmedlingarna. Men så ful ska jag inte vara. Jag kan bara konstatera att såväl regeringen som den rödgröna oppositionen vill att så många som bara är möjligt ska återgå till förvärvsarbete. Men medlen skiftar. Regeringen tror på stupstockar och piska. De rödgröna partierna tror på individuella rättigheter och morot!
- den 19 januari 2010, kl 15:44TCO:s program mot ungdomsarbetslösheten
TCO presenterade för några dagar sedan en mycket intressant rapport om hur man anser att man kan komma tillrätta med ungdomsarbetslösheten i Sverige. TCO konstaterar att de största problemen för dagens ungdomar kan kopplas till brister i utbildning och liten arbetslivserfarenhet. TVO konstaterar vidare att det finns en växande grupp ungdomar som inte ens söker arbete.
TCO:s ordförande Sture Nordh säger: ”Unga ska ha rätt till fullständiga gymnasiebetyg och där är den kommunala vuxenutbildningen och folkhögskolorna viktiga. De som vill ska också kunna gå vidare till högskolan som bör byggas ut. Facket och arbetsgivarna kan komma överens om praktikplatser och ingen ung ska behöva vänta tre månader på stöd från arbetsförmedlingen.”
TCO :s program består av fem punkter.
1. Alla har rätt till fullständiga gymnasiebetyg.
I korthet innebär detta att man vill bygga ut den kommunala vuxenutbildningen så att alla som inte erhållit fullståndiga gymnasiebetyg ska kunna komplettera sin kompetens. Dessutom föreslås att man ska ge folkhögskolorna skolpeng för 18-20-åringar som vill komplettera sin utbildning. Folkhögskolorna når erkänt goda resultat med elever som inte riktigt kommit till sin rätt i den vanliga ungdomsskolan.
2. Aktiv arbetsmarknadspolitik för unga
Huvudpunkten för TCO är att ungdomar inte ska behöva vänta tre månader innan man kommer i fråga för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av utbildning och praktik. TCO eftersträvar också rimliga ekonomiska villkor för ungdomar som är arbetslösa.
3. Utbyggd högskola
TCO menar att det krävs en utbyggnad av den svenska högskolan då en allt större del av dagens jobb kräver en allt längre utbildning, samtidigt som arbeten som inte kräver någon utbildning allt mer försvinner.
4. Ett nationellt generationsväxlingsprogram
Den mest intressanta tanken i TCO:s fempunktsprogram är förslaget om ett nationellt generationsväxlingsprogram. Tanken är att unga ska erbjudas praktikplatser eller subventionerade anställningar för att kunna ta plats när rekryteringsbehoven ökar. TCO menar att detta skulle minska ungdomsarbetslösheten och göra den kommande generationsväxlingen avsevärt smidigare.
5. Introduktionsplatser i avtal mellan arbetsmarknadens parter
TCO föreslår att fler kollektivavtalen kan innehålla överenskommelser mellan om praktik- och introduktionsplatser i arbetslivet för studerande och arbetslösa. Det kan handla om regler om introduktionsplatser, det vill säga ett slags utbildningsplatser med en överenskommen ersättning som ligger under avtalens lägstalön, vilket redan finns i en del kollektivavtal. TCO konstaterar att dessa möjligheter utnyttjas i alltför liten utsträckning. TCO-förslaget innebär att avtal om introduktionsplatser ska baseras på godkända utbildningsplaner. TCO menar vidare att arbetsmarknadspolitiska medel borde kunna nyttjas som finansiering för dessa introduktionsplatser.
Sammantaget är TCO:s fempunktsprogram mycket intressant och detta är något som den rödgröna oppositionen borde granska ytterst seriöst. Den alltmer galopperande ungdomsarbetslösheten kräver genomtänkta och kraftfulla åtgärder. Det vore välgörande om den rödgröna oppositionen kunde tydliggöra vad man avser göra åt arbetslösheten redan tidigt under våren, så att man kan knipa åt sig kommandot i denna fråga. TCO:s fem punkter är en bra början.
- den 17 januari 2010, kl 19:34Göran Hägglund, privata apotek och riskkapitalbolag
Lyssnade på dagens kvart i fem-eko i radion och fick då höra kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i ett inslag med anledningen av att de första apoteken privatiserades idag. I inslaget framkom att det apotek som Göran Hägglund besökte i inslaget övertagits av riskkapitalbolaget Medstop Holding som har sitt säte i skatteparadiset Jersey.
Detta störde på intet sättsocialminister Hägglund utan han ville inte kommentera detta utifrån sitt kunskapsläge. Utgick från att de sköter sig som goda medborgare och i övrigt uppfyller de krav som ställts för att de ska få ta över apotek.
Jag vill bara avsluta genom att citera radioreporterns beskrivning av riskkapitalbolag: ”Riskkapitalbolagens främsta kännetecken är ju höga avkastningskrav, att skicka vinsterna vidare till skatteparadis med obefintliga skatter och att efter fem eller tio år sälja bolagen man investerat i vidare till andra.”
Stämmer detta så kan man ju bara utgå ifrån att avkastningskraven är höga, vilket gör mig orolig. Detta kan bara leda till högre kostnader för konsumenterna endera direkt genom högre priser eller via skattsedeln.
- den 15 januari 2010, kl 10:51olov Abrahamsson, NSD, har idag ett bra ledarstick om bostadspolitik, något jag också var inne på i min ledarkrönika för några dagar sedan. I denna återkopplar han till Olof Palmes analys 1982.
Läs och begrunda!
Här hittar ni artikeln
- den 15 januari 2010, kl 10:07Expressen publicerade idag den senaste väljarundersökningen från Demoskop. Det är stora svängningar i opinionen just nu. Så här ser Demskops siffror ut just nu.
Väljaropinionen i Demoskop
Parti, procent (jämfört med förra mätningen procentenheter)
Socialdemokraterna 37,1 +2,3
Vänsterpartiet 3,8 —2,1
Moderaterna 27,4 +2,1
Miljöpartiet 10,3 +0,6
Folkpartiet 7,4 —1,5
Kristdemokraterna 3,9 —0,6
Centerpartiet 3,1 —2,5
Sverigedemokraterna 5,0 +1,5
Övriga partier 2,0 +0,2
Källa: Demoskop (TT)
Detta är mycket intressanta siffror. Det man kan konstatera fortsätter är Miljöpartiets stabila uppgång. Detta är en långsiktig trend. Som socialdemokrat gläds jag ju naturligtvis åt den stora uppgången för S. Det känns skönt att vi får utdelning i opinionen. Det som oroar är ju naturligtvis de låga siffrorna för Vänsterpartiet, som i denna undersökning hamnar under riksdagsspärren. Detta måste vara en effekt av partiets problem att komma in i debatten.
På den borgerliga sidan är det Centerpartiet som sticker ut ordentligt. De kollapsar i denna opinionsundersökning och hamnar lägst av alla partier. Det stora raset för partiet måste till största del bero på Maud Olofssons debacle såväl när det gäller Vattenfall som bilindustrin. Men jag hör också många som störts av Maud Olofssons gnällighet, och då framförallt hennes utspel om att hon värderas annorlunda bara för att hon är kvinna.
Ett annat problembarn för Alliansen är ju Kristdemokraternas kräftgång i undersökningarna. Titt som tätt hamnar de under siksdagsspärren. Partiets bleka framtoning och oförmåga att få genomslag i regeringen för sina frågor gör att väljarna vänder dem ryggen. göran Hägglund måste tagga upp sig ordentligt om KD ska ha skuggan av en chans att stanna kvar i riksdagen. Personligen skulle jag inte sörja om de fick packa ihop och lämna riksdagen.
Det allvarligaste problemet långsiktigt för Alliansen är att Moderaterna sakta men säkert håller på att äta upp de små allianspartierna. Detta borde innebära stora spänningar inom alliansen. Det kan inte vara lätt som centerpartist och kristdemokrat se sina partier raderas bort medan det stora partiet, Moderaterna tar både medieutrymme och väljare.
Sverigedemokraternas stabilisering som parti över 4%-spärren fortsätter. Detta är ju inget som tilltalar mig. Men det är inte heller något som förvånar mig, tyvärr.
- den 14 januari 2010, kl 16:20Igår kväll hade jag egentligen inte tänkt se Uppdrag granskning på TV. Jag hade läst om programmet under dagen och kände nog egentligen att det var ganska så förutsägbart. Janne Josefsson brukar ju kunna vara tydlig i sin vinkling och jag var övertygad om att jag visste vad vinklingen var. Detta innebär inte att jag trodde att jag inte skulle sympatisera med den vinkling jag trodde han skulle göra och därför skulle avstå från att se programmet. Nej, jag var övertygad om att han skulle ge en bra bild av den problematik och de effekter dagens politik medför för enskilda människor.
Hur som helst så fastnade jag framför programmet. Och det var en himla tur det. Det var en gripande beskrivning av en kvinnas öde när hon hamnar i Försäkringskassans kvarnar, och hur detta till slut ledde till att hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt eget liv.
Det som gjorde mig mest upprörd, förutom själva politiken som jag upprörts över så många gånger förr, var det faktum att denna kvinna inte hanterades som ett samlat ärende av Försäkringskassan. Hennes löpande sjukskrivning prövades av en enhet medan hennes ansökan om permanent sjukersättning, tidigare sjukpension, behandlades av en helt annan enhet inom Försäkringskassan. Dessa två enheter kommunicerade dessutom inte med varandra. Kvinnans situation var helt enkelt uppdelad i två ärenden.
Tänk er in i hennes situation när hon ena veckan har kontakt med handläggaren som behandlar hennes ansökan om permanent sjukersättning och denne ger positiva signaler kring hennes möjligheter och dessutom säger att ingen ytterligare handläggning kommer att ske under den innevarande månaden. Några dagar senare får hon ett brev från handläggaren som handlägger hennes löpande sjukskrivning. I detta bedöms hon ha arbetsförmåga kvar och att detta innebär att hennes rätt till sjukpenning upphör.
Både du och jag skulle nog uppfatta detta som att ansökan om permanent sjukersättning är körd. Eller hur? Det verkar också denna kvinna ha uppfattat det som och i den förtvivlan hon då kände inför sin situation valde hon att ta sitt liv. Hennes förtvivlan, oro och ångest måste ha varit outhärdlig.
De frågor som riktades till Försäkringskassans chef i det län kvinnan bodde i samt till socialförsäkringsutskottets moderata ordförande var minst sagt berättigade. De fick bland annat frågan om gentemot vilka arbeten kvinnans arbetsförmåga bedömdes. Av svaren att döma behöver inte Försäkringskassan fundera i dessa banor. Det jag inte kan förstå är hur man då kan bedöma arbetsförmåga. Då måste man väl ha en bild av vilka jobb personen kan tänkas klara av. Eller?
Det har många gånger i debatten kring de sjukskrivna hörts betonas vikten av en dörr in, syftande på att den enskilde ska inte behöva hamna mellan stolarna när det gäller bedömning av arbetsförmåga. Om Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av arbetsförmågan ska den enskilde inte hamna i något ingenmansland. I min enfald trodde ajg att detta innebar att varje person behandlades som ett sammanhållet ärende. Men så verkar inte fallet vara myndighetsinternt i varje fall. Ett rimligt krav är i vart fall att varje enskild person situation ska behandlas som ett ärende.
Ingen ska behöva få uppleva det denna kvinna gjorde. Att bli bedömd på två olika sätt inom en och samma myndighet. Det får en att ifrågasätta rättsäkerheten i handläggningen.
En person=ett ärende!
- den 13 januari 2010, kl 11:52Tryggheten i att ha någonstans att bo
När man har det som bäst är det ibland lätt hänt att glömma bort att känna tacksamhet för det man har. Men så kommer det något som väcker ens medvetenhet och man slås av hur bra man har det. Så var det för ett tag sedan. Ute var det minus 32, eller om det var minus 33, och det var en gnistrande klar vinterkväll. En bitande kall kväll om man dristade sig att gå ut ur den goa stugvärmen, ut i mörkret och kylan. Men där vid vardagsrumsbordet med de tända stearinljusen, sittande i den sköna vardagsrumssoffan framför TV:n var det någon som plötsligt fällde kommentaren som fick oss alla att rysa till och känna kylan utifrån smyga sig på.
Jag tror att det var mamma som helt plötsligt sade orden som fick den bistra verkligheten att tränga sig in hos oss i vår ombonade värld. Undrar hur många uteliggare som kommer att frysa ihjäl i denna kyla, sade hon. Och visst kom tankarna kring hur alla dessa människor i samhällets absoluta utkant hade det i bitande kyla och isande vindar.
I samma ögonblick tänds också tacksamhetens låga inom en. Tacksamheten att man tillhör dem som finns på insidan, i värmen, inne i gemenskapen. Att man inte tillhör dem som står där utanför. Tillhör dem som får frysa i denna kalla vinternatt.
I samma stund så finns där också en insikt. Insikten om värdet av en bostad. Av en egen bostad. Betydelsen av att ha en fast punkt i tillvaron dit du hela tiden kan vända tillbaka. Betydelsen av ett eget hem. Det är inte bara ett ställe vilket som helst, det är en plats som innebär en trygghet. Tryggheten i att ha någonstans att bo.
I dagens Sverige är det inte alla förunnat att ha en egen bostad. Alltför många tvingas till bostadslösningar som man inte väljer själv. Det är barn som bor hemma hos sina föräldrar mycket längre än de själva eller föräldrarna vill. Man hittar helt enkelt inget eget som man kan flytta till. Det är kompisar som delar boende för att man inte har råd med ett eget boende, eller på grund av att det inte finns någon lägenhet att tillgå i rätt storlek. Men det kan också handla om människor som lever kvar i icke fungerande relationer bara för att man inte vet var man tar vägen. Alla varianter finns.
Detta är inte bara ett problem på det individuella planet. Det är ett samhällsproblem. Ett politiskt problem. Och fråga är ju vad man kan göra åt det och om man vill göra något åt det. Det är också ett problem som skär genom generationerna. Ungdomar har problem i att hitta en första bostad med rimlig hyra. För äldre människor handlar problemen kanske om att hitta ett seniorboende som passar eller ett särskilt boende där de äkta makarna får bo tillsammans. För de som inte får chansen att välja boende utifrån behov och/eller önskemål skapar detta en otrygghet. Man får inte chans att forma livet som man vill.
Det behöver byggas nya bostäder. Så är det. Men för att dessa nya bostäder ska bli möjliga att hyra ut så behövs det insatser från nationellt håll. Marknaden klarar inte av att själv kunna få ner kostnaderna så att de nya bostäderna blir attraktiva och tillgängliga för dem som idag står utanför vår bostadsmarknad. Det behövs således en ny bostadspolitik. En bostadspolitik som gör det möjligt för såväl unga som äldre att hitta det boende man drömmer om. Vi vill inte ha fler hemlösa som fryser där ute i kylan i mörkret.
- den 13 januari 2010, kl 11:51Som om valfrihet gör mig lyckligare
När man läser insändare och ledare med borgerliga förtecken så kan man lätt förledas att tro att människors välmående och lycka till största del beror på rätten att välja. Valfriheten verkar för borgerliga debattörer vara nästan saliggörande och kunna bota det mesta av de samhällsproblem som finns.
Ibland önskar jag att jag kunde uppbåda bara litet av den entusiasmen när val av alla de slag ska göras. Nu senast så går de nog i spinn över det fantastiska i att få välja vårdcentral. Det måste vara ett riktigt Hallelujamoment för dessa valfrihetsfanatiker att få välja vem som ska ta blodtrycket på dem, vem som ska skriva ut deras astmamedicin och vem som ska få skriva ut det sjukintyg som Försäkringskassan sedan i slutändan säkert kommer att underkänna. Tänk ändå om man kunde gå igång litet mer på det så hade man ju i alla fall den ljuspunkten att se fram emot i januarimörkret.
En annan valfrihetsreform som jag inte heller riktigt kan gå igång på är ju utförsäljningarna av apoteken. Eller kanske det inte var en valfrihetsreform. Det kanske bara rörde sig om privatiseringar för privatiseringarnas skull. Det skulle ju kunna förklara en del. För vem blir lycklig av att det på större orter finns flera olika apotek med olika ägare? Att kunna hålla reda på vilket apotek som för vilka märken kan ju knappast underlätta vardagslivet för oss.
Och vilken valfrihet det genererar. Jag som glesbygdsbo, och dessutom en människa som känner en viss trygghet i att våra mediciner skötts om av ett statligt företag som saknar intresse av att pracka på oss så mycket som möjligt, känner ju inte precis att min valfrihet har ökat. Nej, tvärtom. Denna valfrihetsälskande högerregering har tagit från mig min möjlighet att välja min invanda trygghet hos det statliga apoteket. Nej, vi Arjeplogsbor och Arvidsjaursbor tvingas att "välja" det privata alternativet eftersom inget annat finns. Inget Hallelujamoment finns att hitta i den valfriheten precis.
Men jag har nog inte fattat storheten i det här med valfrihet. Men det beror väl endera på att jag är gammaldags eller på att jag inte är borgare. Eller så är det väl en kombination av båda. Jag blir i alla fall bara stressad när det är dags att välja elleverantör, välja bundet eller rörligt elpris, välja försäkringsbolag för bilen, välja PPM-fonder och förvaltare för tjänstepensionen. Jag känner mig alltid smått paranoid i dessa valsituationer och det känns per definition som om jag gått på en nitlott när jag gjort mitt val.
Snälla, ni som tycker att människans frälsning står att finna i alla dessa valfrihetssituationer kan väl ge mig en kurs i hur man uppnår detta extatiska tillstånd som ni verkar uppnå när ni får möjligheten att välja. Det skulle kanske öka mitt välmående och förbättra mitt allmäntillstånd. Det kanske rent utav måste till en stor dos av kognitiv beteendeterapi också för att lyckas. Utförsäljningen av apoteken har nämligen fått mig riktigt anti när det gäller valfrihetsreformer och privatiseringar. Så bered er på att det behövs många kurstillfällen och terapitillfällen om ni ska lyckas. Men till min fasa skulle jag nog först tvingas att välja både utbildare och terapeut.
Hujedamej, säger jag bara!
Bengt-Urban Fran Bengt-Urban Fransson
- den 13 januari 2010, kl 11:44Arbetsgivarorganisationen Almegas vd Jonas Milton har i Aftonbladet gått till hård attack mot LO-förbundens krav på särskilda satsningar för att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor inför vårens avtalsrörelse, och menar att de utgör ett hot mot kvinnornas löneutveckling.
Historien upprepar sig på många sätt och Jonas Miltons utspel mot LO-förbundens krav på särskilda satsningar på låga kvinnolöner är inte precis något nytt under solen. Det är mer eller mindre allmänt känt att det från arbetsgivarhåll inte varit en fråga som prioriterats särskilt högt, om man ens sett den som något påtagligt problem. Svaret på propåerna från fackföreningshåll har varit att detta är en fråga som bäst löses genom individuell lönebildning eftersom kvinnorna där har större möjligheter till en vettig löneutveckling än genom centrala lösningar.
Resonemangen känns igen från andra områden. Nej till centrala lösningar och ett förnekande av strukturella problem. Almegas vd Jonas Milton går till och med så långt att han på debattplats i Aftonbladet skriver: "Till att börja med kan vi slå fast att vi inte vill ha lönediskriminering på arbetsmarknaden. Oavsett hur statistiken ska tolkas finns det ingen anledning att försvara en lönesättning som är osaklig. Lön ska bestämmas utifrån de resultat som den enskilde medarbetaren uppnår i sitt arbete och av hur hon/ han utvecklas i sin yrkesroll. Inte av kön".
Det Milton skriver är intressant på flera sätt. Lönen ska bestämmas utifrån prestation, inte utifrån kön. Vem kan väl säga emot det? Det är ju en självklarhet. I teorin. Men inte i praktiken. Inte kan man precis påstå att Almega gått i bräschen för att leva upp till denna läpparnas bekännelse och komma till rätta med lönediskrimineringen av kvinnor. Det intressanta är när Milton lyfter fram diskrimineringsperspektivet som ett argument mot att komma tillrätta med problemet. Den strukturella diskriminering som kvinnor genom årtionden utsatts för ser inte Milton som anledning till att prioritera kvinnorna. Då skulle ju männen lönediskrimineras. Det är den enda slutsats man kan dra av Miltons resonemang.
Sedan fortsätter Milton: " När vissa av våra fackliga motparter lyckas få igenom krav på generella lönehöjningar i procenttal, blir effekten en ökad löneskillnad mellan män och kvinnor när man räknar i kronor och ören!" Visst funkar det så om det nu varit vad LO-förbunden hade ställt som krav. Men här handlar det inte om generella påslag utan om riktade satsningar till de yrkesområden som behöver uppvärderas.
Milton pekar vidare på att kvinnorna ofta är mer framgångsrika när individuell lönebildning råder än vad männen är då kvinnorna ofta är bättre förberedda och mer pålästa. Så är det säkerligen. Men denna jämförelse håller vid jämförelser inom en yrkesgrupp. Vad LO vill komma åt är den strukturella obalans som finns mellan olika yrkesgrupper och avtalsområden. Det handlar inte om att kvinnor som jobbar som butiksanställda eller undersköterskor ska ha högre lön än män inom samma yrkesgrupper.
Jonas Miltons utspel visar att de svenska arbetsgivarorganisationerna sitter fast i gammalt tänkande och försöker ta varje möjlighet att avskaffa den centrala lönebildningen till förmån för individuell lönebildning. Detta visar att kvinnorna behöver all hjälp de kan få för att uppnå en mer rättvis lönestruktur på svensk arbetsmarknad. Det är endast genom en enad facklig front, och en verklig facklig solidaritet, som problemet kan angripas. Det är därför som vårens avtalsrörelse blir viktigare än någonsin. LO:?s initiativ att prioritera denna fråga är av avgörande betydelse och Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och övriga ledande LO-företrädare får inte vika ner sig. LO får helt enkelt inte överge de lågavlönade kvinnorna.
- den 13 januari 2010, kl 11:43En undersökning som Novus Opinion utfört, på uppdrag av TCO-förbundens initiativ Facketförändras.nu, visar att det är skrämmande många av dagens unga i åldrarna 20-35 år som inte vet om det finns kollektivavtal på den egna arbetsplatsen. Inte heller vet man vad kollektivavtalen har för betydelse.
Den undersökning som Novus Opinion genomfört visar på resultat som borde få varenda facklig förtroendeman att få skrämselhicka. I Norrbotten vet nästan var tionde i åldrarna 20-35 år inte om det finns kollektivavtal på den egna arbetsplatsen. Ännu mer alarmerande är att det är endast 11 procent som vet vad som är bra med att arbetsplatsen har kollektivavtal. I undersökningen ställdes också frågan hur mycket kollektivavtalen är värda för den enskilde årligen. Nio av tio norrbottniska ungdomar underskattade kollektivavtalens betydelse eller hade ingen som helst aning om kollektivavtalens ekonomiska värde på minst 10 000 kronor årligen för den enskilde. Denna bristande kunskap kring kollektivavtalens betydelse som uppenbarligen finns bland dagens unga är ett allvarligt framtidshot mot de fackliga organisationerna.
TCO:s ordförande Sture Nordh säger i en kommentar: "Okunskapen om kollektivavtalets värde är alldeles för stor bland unga. Det hänger naturligtvis ihop med att många inte tror eller känner till att arbetsplatsen har slutit kollektivavtal, men också på att vi från fackens sida inte tillräckligt tydligt har visat fördelarna med att omfattas av ett kollektivavtal."
Tyvärr snuddar Sture Nordh bara vid det verkliga problemet. Det handlar inte bara om att de fackliga organisationerna inte tillräckligt tydligt kunnat visa på fördelarna med att omfattas av ett kollektivavtal. Problemet är mer långtgående och betydligt mer grundläggande. Dagens unga tar tryggheten för givet. De har inte upplevt något annat. De har heller inte upplevt behovet av att behöva kämpa för denna trygghet och dessa rättigheter. Inte heller för föräldragenerationen har denna kamp varit särskilt påtaglig, men det arv denna generation fick med sig från den egna föräldragenerationen bar ändå med sig berättelsen om ett annat samhälle där arbetstagaren fick stå med mössan i hand. Denna berättelse finns inte med i det arv dagens unga bär med sig. För dagens unga är dagens trygghet given. Något som bara finns, och som deras föräldrar också till stora delar också tar för given.
Vad är då faran med att ta tryggheten som given? Och hur kan man motverka denna farliga illusion som "den givna tryggheten" faktiskt innebär? Här kommer Sture Nordhs slutsats till rätta. Det är de fackliga organisationerna som måste bära berättelsen om det samhälle som en gång fanns och som absolut inte får komma tillbaka. Där har initiativ som Facketförändras.nu en given roll. Dagens unga måste nås av information om kollektivavtalens betydelse och värde, men alternativet måste också beskrivas.
Trygghet och rättvisa måste vinnas om och om igen. De får aldrig tas för givna. I samma stund de tas för givna uppstår hotet mot dessa värden på nytt. Dagens fackliga kamp måste därför föras med nya medel och på nya arenor. Det är inte enbart en kamp mo arbetsgivarna och deras maktintressen. Nej, nu handlar det också om en kamp för att öka arbetstagarnas medvetenhet om den egna utsattheten och de fackliga organisationernas betydelse för maktbalans på arbetsmarknaden. I dagens alltmer individualiserade samhälle finns annars en uppenbar risk att den enskilde arbetstagaren tror att den egna tryggheten beror på om arbetsgivaren är schysst. I förlängningen kan detta innebära att du som arbetstagare får stå med mössan i hand och buga för att ha någon form av trygghet. Det samhället vill vi absolut inte ha tillbaka.
- den 13 januari 2010, kl 11:42I Danmark har attacken mot konstnären Kurt Westergaard, en av de så kallade Muhammedtecknarna, skapat en förnyad debatt kring den danska invandringspolitiken. I vårt östra grannland har skottdramat i ett varuhus i Esbo fått statsminister Vanhanen att ifrågasätta reglerna kring uppehållstillstånd i Finland.
De senaste veckornas händelser i våra grannländer är på var sitt sätt tragiska, även om de på många sätt skiljer sig från varandra. Attacken mot Kurt Westergaard i sitt hem är ett brott med klart politiska förtecken. Motivet till attacken är uppenbarligen de teckningar av profeten Muhammed som publicerades 2005 i Jyllandsposten. Det tragiska skottdramat i finska Esbo, där fyra människor brutalt sköts ned på ett varuhus och en kvinna sköts i sitt hem innan förövaren tog sitt eget liv, blev slutpunkten för ett flerårigt svartsjukedrama. Den enda beröringspunkt som finns mellan de två brotten var förövarnas utländska härkomst. Inga andra beröringspunkter finns, förutom den effekt som de båda brotten fått i respektive länder.
De båda brotten har fått invandringshatet att blossa upp på nytt. Den avsky som brotten, var för sig, skapat har inte enbart riktats mot de enskilda gärningsmännen utan har tagits som utgångspunkt för en allmän avsky mot invandrare i allmänhet. Det är inte första gången vi ser det genom historien. Det är nämligen inget ovanligt att enskilda eller grupper nyttjar enskilda tragiska händelser som utgångspunkt och använt dessa för att uppnå egna politiska eller samhälleliga mål. Men varje gång är det lika osmakligt och obehagligt.
Härmed säger jag inte att vi inte ska ha en diskussion om invandrings- och integrationspolitiken. Tvärtom. En sådan diskussion är absolut nödvändig, men ska föras utifrån grundläggande principer och utifrån vad vi vill uppnå, inte utifrån enskilda människoöden. Att de båda attentatsmännen var utlänningar innebär inte att deras brott skall ligga alla invandrare till last. Även invandrare är individer och bär ansvar för sina egna gärningar. Kollektiv bestraffning strider mot våra rättsprinciper, och detta har vi hållit högt. Det är också en princip som vi måste värna om.
Men det invandrarhat som fått debatten kring invandringspolitiken att blossa upp i Danmark och Finland finns även här. Och samma mekanismer som de invandringsfientliga krafterna i Danmark och Finland nyttjat sig av fungerar även i Sverige. Bloggen politisktinkorrekt.se verkar ha som en av sina huvuduppgifter att publicera namn på brottslingar av utländsk härkomst. På detta sätt så överförs också skulden för brotten till hela invandrarkollektivet. Syftet med detta kan bara vara ett, eftersom man inte hanterar brottslingar av svensk härkomst på samma sätt. Målet måste vara att förstärka det invandrarhat som finns i vårt samhälle. Hade målet varit ett annat hade man inte på detta sätt gjort skillnad på svenskar och utlänningar. Målet är att förstärka uppdelningen i vi och dom.
Man inser det absurda i att tänka bort individen om man skulle dra detta till sin spets. Tänk om alla svenskar skulle bära skuld för brott begångna av svenskar, eller alla Pitebor skulle bära skuld för brott begångna av Pitebor. Då, om någonsin, inser man det absurda i detta. Nej, vi är alla individer som enbart ansvarar för våra egna gärningar, oavsett om vi är svenskar eller invandrare. Därför får vi inte låta vår debatt ta de övertoner som framförallt präglar den danska debatten. Låt oss gemensamt se till att den svenska debatt som behövs kring integrationspolitiken blir en sansad debatt som förs under värdiga former. Så hyllar vi bäst våra demokratiska ideal.
- den 13 januari 2010, kl 10:56Höstens val rycker närmare för var dag som går, även om det ännu är många månader kvar. Detta val förespås av många bli ett av de mer ideologiska valen på decennier. Valet står mellan två tydliga visioner om hur samhället ska byggas och fungera. Detta gör höstens val till ett av de mer avgörande.
Ska Sverige styras även fortsättningsvis av den högerledda alliansen eller ska den socialdemokratiskt ledda rödgröna oppositionen kunna vinna regeringsmakten? Detta är den stora frågan i höstens val. Avgrunden mellan de två regeringsalternativen är tydligare i detta val än de varit på många år. I det förra valet försökte, och lyckades, Moderaterna framställa valet som ett val mellan två alternativ som stod för olika nyanser på välfärdspaletten än ett val mellan akvarell och olja. För många väljare framstod det som om det inte spelade någon större roll vilket av alternativen man röstade på. Det handlade om marginella skillnader. Men verkligheten har nu uppenbarat sig för många. Ett uppvaknande som på många sätt varit både grymt och traumatiskt. Man har insett att den svenska välfärdsmodellen verkligen satts på spel. Höstens val handlar helt enkelt inte om nyanser, inte om man ska välja att måla med akvarell eller olja. Nej, höstens val handlar helt enkelt om man ska måla eller inte.
Detta påminner om valet 1982. Då stod också valet mellan två tydliga ideologiska alternativ. Olof Palme, som både var en god retoriker och en sann ideolog, uttryckte sig så här i den avslutande partiledardebatten: "Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand. Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret."
Det är den här typen av ideologiska resonemang som kommer att behövas i den kommande valrörelsen. Berättelser om skillnaderna mellan "Möjligheternas land" i rödgrön tappning och ett kallt högerinspirerat alliansSverige där skillnaderna mellan stark och svag kommer att öka ytterligare, om ett Sverige som bygger på att alla vill vara med och skapa vår välfärd och alla får vara med i samhällsbygget och ett Sverige där tvåtredjedelar av människorna får vara med och dela på godbitarna och den sista tredjedelen får vara nöjd med de smulor som trillar ner från den rike mannens bord. Det är det valet vi står inför.
Ska S bli lyckosamt i att kunna klargöra skillnaderna mellan socialdemokraternas "Möjligheternas land" och det moderata alternativet behövs tydliga ideologiska profiler. Partiföreträdare som vågar och kan prata ideologi, som vågar vara politiker och som vill kämpa för våra ideal in till mållinjen. Och detta krävs på alla plan. Det räcker inte med starka ideologer på riksplanet eller riksdagslistan. Nej det gäller i varje led, alltifrån S-föreningarna upp till högsta partiledningen. Valet måste vinnas på alla nivåer och det viktigaste slagfältet är det lokala. Det är där flest väljare möter partiföreträdarna. Därför behövs den ideologiska närvaron mest på det lokala planet. Så därför borde varje lokal partiföreträdare damma av de ideologiska skrifterna och fräscha upp argumentationen. Att lyfta fram den socialdemokratiska ideologin är ert främsta uppdrag. I alla lägen och i varje möte med medborgarna, varje dag fram till valet. Då ska vi nog kunna tömma Rosenbad på högerfolk och fylla det med rödgröna välfärdskämpar.
Ni Socialdemokrater, i Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn och Piteå, bär med er Palmes ord: " Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan."
- den 13 januari 2010, kl 10:55Tidningen Metro publicerade i fredags en häpnadsväckande skröna i en artikel. En hemlig plan för att sidsteppa Mona Sahlin "avslöjades". Enligt tidningen Metro skulle planen gå ut på att Mona Sahlin fortsätter som partiledare vid en valseger, medan Margot Wallström skulle bli ta posten som statsminister.
Mönstret känns igen. Allt sedan Mona Sahlin blev aktuell som partiledare för det Socialdemokratiska partiet har det pågått en kampanj för att undergräva Mona Sahlins förtroendekapital som partiledare och statsministerkandidat. Finessen med denna mycket medvetna kampanj har varit att underblåsa de negativa stämningar som finns i det Socialdemokratiska partiet kring Mona Sahlin och se till att dessa hela tiden hålls vid liv. Det handlar om återkommande undersökningar där man undersöker vilka andra socialdemokrater som är populärare än Mona Sahlin och vem man hellre vill se som partiledare eller statsministerkandidat.
Det ska inte förnekas att Mona Sahlin är kontroversiell som socialdemokratisk partiledare och statsministerkandidat. Motståndet var i vissa kretsar kraftigt när Mona Sahlin lanserades som partiledarkandidat och hon senare också valdes. Mycket av den skepsis som fanns i dessa kretsar finns ännu kvar. Samtidigt ska man komma ihåg att detta inte är något nytt inom det Socialdemokratiska partiet.
Både Göran Persson och Olof Palme var i vissa kretsar inte särskilt väl sedda. I likhet med Mona Sahlin så var båda dessa partiledare också utsatta för samordnade kampanjer för att undergräva deras position som partiledare och statsministrar. Ingen ska förvånas över att sådana här utspel kommer. Vi kommer att se mer av sådant här ju närmare valet vi kommer.
Det som väljarna ska komma ihåg är att det kommande valet inte handlar om Mona Sahlin som person. Inte heller om vem som ska leda det Socialdemokratiska partiet. Det valet avgjordes på den socialdemokratiska partikongressen i höstas. Det val vi i höst står inför är valet mellan två samhällssystem, mellan två tydliga ideologiska inriktningar, mellan högerpolitik och vänsterpolitik.
Jag respekterar alla de partimedlemmar och partisympatisörer som hellre hade sett en annan ledare för Socialdemokraterna. Men det vi nu måste komma ihåg är att om vi står splittrade inför höstens val så finns det bara en vinnare.
Det är den moderatledda högerallians som gjort sitt bästa för att genomföra det största systemskiftet i svensk politik på år och dag. Varför tror ni annars att man är så intresserade av att lyft fram dessa motsättningar i ljuset gång på gång.
Mona Sahlin valdes enhälligt som partiledare vid den senaste kongressen. Hon är dessutom den rödgröna oppositionens gemensamma statsministerkandidat. Där har Maria Wetterstrand och de andra varit mycket tydliga.
Även Per Gahrton, tidigare språkrör för Miljöpartiet, ger på sajten Newsmill sitt stöd till Mona Sahlin som statminister. Han skriver: "Som Sveriges statsminister har Mona Sahlin alla chanser att gå till historien för betydligt mer än att hon blir den första kvinnan på posten. Knappast någon statsministerkandidat har blivit så häcklad som Mona har blivit redan långt före tillträdet. Därför har heller ingen fått jobbet så genomluttrad som hon kommer att vara. Just därför har hon chans att bli den bästa statsminister vi hittills haft."
Och visst har Gahrton rätt i det. Det "Monahat" som nu underblåses i olika kampanjer kommer att stärka Mona Sahlin som politiker. Det som inte dödar härdar, sägs det ju i talesättet. Men oavsett hur mycket det härdar Mona Sahlin så måste Mona Sahlin känna att hon har stöd. Såväl inom partiet som inom den rödgröna oppositionen.
- den 13 januari 2010, kl 10:53Expressens ledarredaktion beskriver det rödgröna engagemanget för Sveriges pensionärer som ren populism för att vinna enkla poäng i debatten, och efterlyser ett ansvarstagande för den blocköverskridande pensionsreform från 1999 som ligger till grund för dagens pensionssystem. Men det är inte vad frågan handlar om.
Expressens ledarskribenter efterlyser i ledaren den nionde januari "en smartare, mindre känslosam pensionsdebatt". Detta säkerligen som ett desperat försök att komma bort från huvudfrågan i pensionärernas ilskna kritik, nämligen frågan om varför uppskjuten lön i form av pension ska beskattas hårdare än lön för vanligt arbete.
Den borgerliga strategin verkar bestå i ett antal angreppssätt. För det första: Jobbavdraget gynnar pensionärerna på så vis att den ska bidra till att fler människor jobbar vilket ökar tillväxten. Detta får i sin tur till effekt att även pensionerna ökar. För det andra: Det är ansvarsfullt inför framtiden att de pensioner som utbetalas står i relation till hur bra det går för landet. I sämre tider är det alltså rimligt med lägre pensioner så att man inte nallar av framtidens pensioner. För det tredje: Det är olyckligt att bromsen i pensionerna slog och att jobbskatteavdraget kom så nära varandra i tid att de kopplades ihop med varandra.
Den borgerliga desperationen lyser igenom när man analyserar deras sätt att argumentera. Det grundläggande är att konstatera att diskussionen om den så kallade bromsen i pensionssystemet inte ifrågasätts i någon större omfattning. Det är orättvisan i att inte pensionärerna får del av skattesänkningarna som upprör stora delar av landets pensionärskader. Men man kan förstå att de borgerliga debattörerna gör allt de kan för att villa bort korten, och att de upplever ett problem i att bromsen i pensionssystemet slog till samtidigt som Sveriges pensionärer snuvades på att få ta del av Alliansregeringens skattesänkningar. Därför vill man också koppla samman dessa två "kuriositeter", som ledarskribenterna väljer att benämna jobbskatteavdraget och bromsen i pensionssystemet.
Expressens ledarskribenter skriver: "Alliansen måste förklara och försvara reformen i stället för att böja sig för gråhårig ilska och mediers krokodiltårsjournalism. Detsamma gäller Socialdemokraterna. De borde värna sin stolta reform. I stället ägnar de sig åt utstuderad pensionärspopulism. Det är ynkligt och regeringen borde förfölja dem tills de tar sitt moraliska och politiska ansvar."
Är det populistiskt att peka på denna orättvisa? Är det populistiskt att bry sig om denna grupp människor som byggt upp vår välfärd från grunden? Inte det minsta. Grundfrågan är fortfarande densamma, och den orättvisa behandlingen av pensionärerna kvarstår. Pensionärer som grupp har inte fått skatten sänkt i samma utsträckning som de yrkesverksamma. Regeringens svek mot pensionärerna kvarstår. För att parafrasera ledarskribenterna på Expressen: Det är ynkligt och Sveriges pensionärer borde förfölja dem tills de tar sitt moraliska och politiska ansvar.
- den 4 januari 2010, kl 12:16Läste häromdagen i Aftonbladet Sifos undersökning om hur svenska folket betygsätter den svenska regeringen och dess ministrar. För många ministrar är detta ingen upplyftande läsning.
Statsminister Reinfeldt och finansminister Borg får fortsatt högst betyg av alla ministrar. Båda två får betyget 3,5 vilket får anses som mycket bra. Bildt frå fortsatt goda betyg från svenska folket. Betygen för Reinfeldt och Borg är även i ett historiskt perspektiv mycket höga. Det är bara Anna Lindh som nått högre betyg i Sifos undersökningar.
Men för många andra så finns det anledning till eftertanke. Maud olofssons betyg sjunker från 2,8 till 2,7 vilket säkert har koppling till Vattenfall, Saab och de andra svårigheter som hon haft främst under hösten. Även Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund kan ta sig en funderare över vad hans oförändrat låga betyg (2,8)beror på.
Men det verkliga bottennappet står Cristina Husmark-Pehrsson för. hon har tappat ytterligare två tiondelar och landar nu på 2,4. Detta är säkerligen betyget på hennes hanterande av sjukförsäkringssystemet. Men så har hon också regeringens mest otacksamma post just nu, och ingen regeringschef som rycker ut till hennes försvar.
Andra bottennapp i betygsligan står nye forskningsministern Tobias Krantz (FP) för, men det beror nog mest på att han dels varit minister väldigt kort tid, och dessutom lyckats vara totalt osynlig under denna tid.Migrationsminister Tobias Billström är en annan som parkerat i regeringens bottenliga. Men tack vare Husmark-Pehrssons genomklappning slipper han nu vara den som hamnat sist. Alltid något att glädjas över.
Även Sven-Otto Littorin sjunker i popularitet. Han har ju på samma sätt som Husmark-Pehrsson drabbats av att hantera regeringens mer impopulära beslut. Och precis som för Husmark-Pehrsson så drabbas även han av statsmministerns distanstagande, vilket föder funderingar över såväl statsministerns ansvarstagande som ledarskap. Men också reser det frågor om vilken ställning dessa två ministrar har när de offras på opinionens altare.
Årets stora upphämtning står försvarsminister Sten Tolgfors för. Detta är nog till största delen en effekt av att stormen kring FRA-frågan lagt sig och fallit i skymundan hos väljarna. Men trots förtroendeökningen s¨å är betyget lågt.
Jag läste ett intressant blogginlägg kring denna undersökning som är klart läsvärt. Detta blogginlägg, publicerat på Alliansfritt Sverige, hittar ni här.
- den 2 januari 2010, kl 23:42
Äntligen valår
Så snart som nyårsklockorna klingat ut och krutröken från alla magnifika fyrverkerier har skingrats så gör sig verkligheten påmind. Det är snart vardag igen. Och inte vilken vardag som helst. Medan nyårsbackhoppningen i Garmisch-Partenkirchen rullar igång på TV innan det blir det traditionsenliga slötittandet på Ivanhoe så hinner jag fundera lite över året som vi har framför oss.
Den dominerande känslan är nog ändå: Äntligen valår! Och det är en känsla av skräckblandad förtjusning. Förtjusning över att vi snart har chansen att förpassa Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund till oppositionsläktaren och låta historien återupprepa sig med borgerliga enmandatperiodsregeringar. Skräcken som smyger sig in är känslan av rädsla inför vad som händer med vårt älskade land om vi misslyckas med att återvinna regeringsmakten. Det är en känsla som jag försöker förtränga och inte fundera över. Effekterna för de svaga och utsatta i vårt samhälle är för stora för att jag riktigt ska våga leka med tanken. Och inte bara det. Fyra år till av avsaknad till seriös regionalpolitik skulle också vara förödande. Ett fortsatt nej till att bilda nya regioner här i norr, så vi kan hantera våra framtidsutmaningar, gör ju inte en borgerlig valseger mindre skrämmande.
Det som gör mig riktigt hoppfull inför valet är ändå det sug efter en ny regeringe som jag möter i olika sammanhang. Speciellt nu inför nyår när man önskat folk ett gott nytt år så har svaret ofta varit ett ”Gott nytt år och se för guds skull till att vi får byta regering”. Och detta från människor som jag inte väntat mig den kommentaren ifrån. Det ger hopp!
Men detta kräver att Mona, Maria, Peter och Lars kan presentera en tydlig gemensam plattform inför valet. Det är absolut nödvändigt. Missnöjet med nuvarande moderatledda högerallians kan nog bära långt men det kommer inte att räcka. Väljarna måste få ett tydligt alternativ som de känner att de kan rösta på. De allra flesta vill inte rösta negativt, det vill säga mot det nuvarande utan rösta för något man ser som bättre och mer positivt. Det var den största styrkan i Barack Obamas presidentvalskampanj. Det har vi absolut något att lära oss av. Vi får inte fastna i gnäll och i att kasta skit på borgerligheten. Då kommer väljarna att straffa oss.
Min önskan inför det kommande året är att Mona och de övriga ledarna inom den rödgröna oppositionen nu taggar upp ordentligt och vässar presentationen av vår gemensamma framtidsvision. Vi måste visa vilket samhälle vi vill bygga och varför detta samhälle är bättre för alla. Vi måste våga lyfta blicken mot framtiden och peka ut den väg vi vill gå, så väljarna kan välja att gå med oss på vägen mot möjligheternas land.
Många brukar säga att valen vinns lokalt. Och naturligtvis är det till stor del sant. Detta ställer stora krav på våra lokala företrädare. De måste också kunna presentera en vision för det miljövänliga Piteå, för framtidens Älvsbyn, för det offensiva Arvidsjaur och för det arbetstagarvänliga Arjeplog, eller vad nu visionen kan handla om. Men de lokala partiföreträdarna måste nu ut på banan ordentligt. Det kräver jag av dem. Upp till bevis nu!
Därför så är det med ett stort ”Äntligen” á la Gert Fylking som jag nu känner kamplusten inför valåret verkligen vakna. Nu är det bara att gå ut hårt och sedan öka. Ända fram till valdagen.
Förresten… Det hade smugit sig in ett fel i svarsraden för nyårsfrågorna. På fråga H var svaret självklart Herman van Rompuy, svarsalternativ 1. Såg också att fråga I blev nog så enkel när ordet symbol tyvärr blev blomma och bara ett svarsalternativ utgjorde en blomma. Men så kan det gå.
Bengt-Urban Fransson
- den 1 januari 2010, kl 15:06Jag läste Olov Abrahamssons ledarkrönika häromdagen. Och det blev en riktigt påminnelse om varför jag är socialdemokrat. Nu var det inte riktigt Olovs egna ord som fick mig att bli lyrisk. Nej, det var hans citat från Olof Palme som han hämtat från en partiledardebatt inför valet 1982. Och detta citat sätter verkligen fingret på socialdemokratins själ.
Hela krönikan hittar ni här: En politisk klassiker
Men jag vill citera delar av Palmecitatet här:
"Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då."
Fortsättningen från Palme är idag mer aktuell än någonsin:
"Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.
Visst är jag demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret."
Hade Palme levat idag hade han fått se att "De nya moderaterna" är av samma skrot och korn som de moderater han mötte. Skillnaden mellan då oh nu är mindre än vad många vill framställa den som. Det är samma klasskamp. Det är samma strid för människorvärdet. Det är samma kmap om makt och inflytande. Det är samma strid om morgondagens Sverige.